Juli Morgon i Kamen Bryag

“Där stod jag en julimorgon

Leta efter kärlek

Med styrkan av en ny dag som gryr

Och den vackra solen….”

Sjunger tillsammans med John Lawton från Uriah Heep

Havet är liv, musiken är kärlek och solen är frihet. Det är vad jag insåg i de tidiga timmarna den 1 juli 2012 medan jag stod på de steniga klipporna nära byn Kamen Bryag, och betraktade de första solstrålarna vid horisonten, sjungande texten till en låt jag hade känt till sedan gymnasiet. Kalla det en insikt, kalla det cheesy sentimentality, kalla det vad du vill, det spelar ingen roll. Jag planerar ändå inte att förklara mina tankar här. Jag vill bara prata om en händelse som hade stort inverkan på mig.

Okej, var var jag exakt och vad gjorde jag där? Nåväl, mina vänner och jag åkte till den kustnära byn Kamen Bryag i den nordöstra delen av Bulgarien för att fira juli morgon… du vet, den berömda bulgariska traditionen?

Det ägde rum första gången någon gång på 1980-talet då en grupp unga bulgariska entusiaster beslutade att organisera en symbolisk protest mot det kommunistiska regimet som härskade över landet vid den tiden genom att samlas på en sandstrand, vänta på att solen skulle komma fram, och hämta inspiration från den emblematiska rockballaden Juli Morgon från Uriah Heep (därav namnet). Det var en enkel men kraftfull tradition så den fick fäste och folk började fira den överallt. Och ungefär trettio år senare beslutade jag mig för att se vad det handlade om.

Det handlar inte längre om kommunistisk förtryck, det är säkert. Den felfria skönheten av natur och musik är viktigare nu än ren politik. Ah, ja, hela saken var inte så kaotisk och rörig som jag hade trott heller.

Först och främst hade händelsen ett namn: Juli Morgon Fest, kallade de det. Det kom tillsammans med en genuin rockscen för banden att spela på och en hel mängd säkerhetsvakter. Deras uppgift var den svåraste: området var fullt av nyfikna människor som aldrig slutade förundras över de fantastiska vyerna av det enorma svarta havet och de branta klippor som reste sig 50 meter över de skummande vågorna och de måste se till att ingen kom till skada. De hade till och med satt upp varningstejp för att förhindra fans från att komma för nära kanten av klipporna. Är inte detta lite för mycket, tänkte jag. Det visade sig att det inte var det. Några lokalinvånare berättade för mig att flera personer hade störtat till sin död under tidigare år så säkerhetsåtgärderna var helt avgörande.

Vi reste dit med bil – det var det enklaste sättet. Vi tog genvägen från Varna genom byn Kichevo, som inte var upptagen alls och avslöjade några fantastiska scener med oändliga solrosfält. Självklart var den traditionella vägen som går genom Golden Sands, Kranevo och Albena badorter också ett alternativ.

Staden Kavarna var den enda platsen där vi stannade för att ta en snabb bit mat innan vi nådde den lilla byn Kamen Bryag. Idag är den allmänt känd som rockhuvudstaden i Bulgarien och den står värd för Kavarna Rock Fest, en av de största musikfestivalerna i landet. Dessutom tror jag att det är den enda platsen på jorden som har en tung borgmästare istället för en vanlig. Jag skämtar inte. 

När vi kom ut från Kamen Bryag var vi tvungna att ta en grusväg som tog oss till den steniga stranden där evenemanget skulle äga rum. Det fanns aldrig en chans att vi skulle gå vilse, även utan hjälp av GPS:en: området var fullt av människor som alla var på väg i samma riktning - mot den stora gräsbevuxna platån över klipporna där vi inom mindre än 20 timmar skulle se solen stiga. När vi äntligen kom dit, kände jag för en minut som om jag hade blivit teleporterad till inspelningsplatsen för Hår. Platsen såg ut som ett riktigt hippieläger med alla tält, bilar, motorcyklar och människor som skämtade, drack öl, lyssnade på rockmusik, skrattade, satte upp improviserade grillar och allmänt hade roligt. Jag blev inte besviken eller rädd. Jag var exalterad.

Efter denna initiala chock samlade vi oss och gav oss ut på en jakt för att hitta den bästa möjliga platsen att sätta upp våra tält. Det var inte en särskilt enkel uppgift eftersom vi kom sent och alla bra platser med utsikt över havet redan hade tagits. Vi fick senare veta att man borde komma före middag om man vill få en bättre plats. Så småningom hittade vi en OK bit mark att bygga vårt läger på. Så vi gjorde oss bekväma och började lyssna på ljudkontrollen som pågick på scenen. Konserten skulle inte börja förrän gryningen.

Även om vi kom för soluppgången var solnedgången också extremt imponerande. Månen dök upp på den skumma himlen omedelbart efter att solen hade gömt sig bakom klipporna och drog en fantastisk gyllene väg över det lugna havet. Strax efter försvann den också och natten blev lika svart som kol. All buller tystnade. Kanske låg alla bara tysta på marken och stirrade på den stjärnklara himlen, jag vet inte, jag kunde inte se något. Allteftersom natten gick blev det kallare och kallare. Den starka brisen som kom från havet fick mig verkligen att ångra mitt beslut att lämna min vinterjacka hemma. Men vem skulle ha trott att det skulle bli så kallt mitt på sommaren. Inte jag, uppenbarligen.

Det var verkligen, verkligen tyst en stund. Sedan, vid ungefär 03.30 på morgonen: HEY, DET ÄR TID ATT VAKNA OCH FESTA, KILLAR!, ropade någon från scenen och bandet började spela. Konserten var igång. En timme senare, när musiken blev högre, förändrades himlen gradvis färg från svart till gråaktig-lila.

Klockan 5 på morgonen dök John Lawton upp på scenen och började sin spelning. Hela själen var vaken vid det laget, förväntade sig kulmen. Klockan 5.20 hörde jag de öppnande ackorden av Juli Morgon. Minuter senare sjöng jag… tillsammans med John, tillsammans med mina vänner, tillsammans med alla… men samtidigt var jag oblivious till allt som pågick runt omkring mig. Ögonblicket av klarhet för mig kom när solen började bryta igenom de grå portarna av horisonten. Det hela blev tydligt för mig, bokstavligt talat.

Solen kom ut eldigt röd. “Det är därför vi är här!” ropade Lawton. Han hade rätt. Folk kramade och kysste varandra, dansade och jublade medan solen steg högre och högre på himlen. Alla tog bilder av detta ögonblick, försökte fånga den magnifika synen med sina flashiga kameror och dyra linser. Du kan inte sätta evigheten i en ram, tänkte jag, du kan bara vara glad att du hade chansen att bevittna det med egna ögon.

Konserten avslutades inte förrän klockan 7. Alla deltog i skojandet. Till och med borgmästaren i Kavarna gick med på festen och framförde några låtar på scenen. Solen blev ljusare och varmare. När musiken var slut började campare packa ner tyst. Jag kunde se deras trötta, leende ansikten när de satte sig i sina bilar och på sina motorcyklar. Jag visste varför de var så glada. Jag var glad av samma skäl också: solen, musiken och havet.

Fotografier av Gab Dakovski