Hur ofta hör du något som får dig att få kalla kårar längs ryggraden? Du vet - gåshud, tårfyllda ögon, en känsla av att ditt hår reser sig? Tja, det är precis vad som händer mig varje gång jag hör bulgarisk folklore musik. Jag har ofta undrat, varför händer detta? Är det på grund av den magiska fusionen av traditionella instrument? De milda ljuden från getsäcken (gaida) sammanflätade med de mystiska tonerna från den slutblåsta flöjten (kaval) och kompletterad av det kraftfulla ljudet av den stora trumman (tupan)? Eller mystiken från de andra världsliga rösterna som, när du stänger ögonen, får dig att känna att du svävar på luft?
Jag kanske aldrig hittar svaren på dessa frågor men det är ett faktum; bulgarerna har en annan anledning att vara mycket stolta över sitt arv – landet som anses erbjuda en av de rikaste folklorerna på planeten.
Vad som traditionellt kallas "bulgarisk folkmusik" har sina rötter i gamla seder och traditioner som återspeglar den femhundra år långa ottomanska slaveriet/styret som aldrig lyckades krossa den livliga andan hos bulgarerna. Vår traditionella musik är exceptionellt mångsidig och distinkt och är känd för sina ovanliga 'asymmetriska' rytmer, där rytmen inte är fördelad i jämna takter utan i längre och kortare.
En annan fascinerande fakta om den traditionella bulgariska sången är att den alltid berättar en historia. Skapad i små byar som är gömda i dalarna av våra vackra berg, samlades kvinnor ofta och sjöng tillsammans, och berättade sagor om kärlek, familj, arbete, dagliga sysslor eller något annat som skulle väcka deras inspiration. Traditionellt tjänade dessa sånger som nyhetsförmedling – från by till by och dal till dal – kvinnor brukade skapa dessa magiska ljud och dela sin historia. Denna tradition gick i arv från mor till dotter över många generationer.
Idag är det som ger oss kalla kårar och gåshud rösten av en kvinna vid namn Valya Balkanska. Hennes sång "Izlel e Delio Haidutin" är en av de tjugosju musikaliska framträdandena som en gång skickades ut i rymden 1977 ombord på den amerikanska Voyager. Den
UNESCO-hedrade "världsmedborgaren", Balkanska är en av Bulgariens största skatter, inte bara känd för sin otroliga röst, vokal kapacitet och omfång utan även för sin fenomenala förmåga att återskapa den mystiska atmosfären av den traditionella
Rhodopebergen sången.
De distinkta rösterna av bulgariska kvinnliga folkmusiksångerskor kan också höras i den Grammy-vinnande serien av inspelningar Le Mystere Des Voix Bulgares (Det Mystiska med de Bulgarska Rösterna). Det prisbelönta albumet med bulgariska folkmusik framförd av den bulgariska statens radio och tv:s kvinnliga sångkör var resultatet av femton års hårt arbete av den schweiziska etnomusikologen och producenten Marcel Cellier som erkände deras talang och släppte albumet på sitt lilla skivbolag Disques Cellier tillbaka 1951. En av de mest kända låtarna på albumet är "Pritouri se planinata". Ursprungligen framförd av Stefka Sabotinova, är den en del av filmmusiken till "Jesus of Montreal" (Jésus de Montréal). Dessutom kan "Pilentse pee" höras på Jason Derulos Billboard-hit – "Breathing".
Den förtrollande bulgariska fusionen av dramatiska ljud, uppskattad över hela världen, skapas också av de unika rytmerna, harmonin och polyfoni typiska för låtar från Shope-regionen, den bulgariska huvudstaden
Sofia och
Pirin regionen. Trio Bulgarka, till exempel, är en annan kvinnlig vokalgrupp som återskapar teknikerna från dessa regioner. De blev kända när Kate Bush provade deras låtar och använde dem i sitt album från 1993 The Sensual World.
Så det är ingen överraskning att utländska publik har uppskattat bulgarisk folkmusik i många decennier. Och det är inte chockerande att, när de hör bulgarisk folkmusik, får människor rysningar och blir fascinerade av de ljud som kommer från deras ljudsystem. I slutändan finns det en anledning till att dessa sånger sändes ut i rymden, tillsammans med mästerverk av Mozart och Beethoven. Varje gång jag lyssnar på Valya Balkanska och "Izlel e Delio Haidutin", förs jag till det mystiska utrymmet, en tid och plats som är typiska för mina rötter, för mitt fädernesland. Det är berättelserna bakom dessa vackra röster och kraftfulla instrument. Det är smärtan och känslan som gör dessa sånger verkligt anmärkningsvärda.
